Det går alltid att välja vad man fokuserar på, det som saknas eller det man har. Är du den som skriker över den saknade tårtbiten fast du sitter med hela tårtan eller är du den som blir glad över en liten bit? Ibland är det dock väldigt svårt att fokusera på det som ger energi och håller en uppe – ur allt kaos kommer dock alltid något bra. Kan hända att majoriteten fortfarande är dåligt, det finns dock alltid en strimma man kan hitta och fokusera på så ser man det positiva. Efter ett par riktigt tunga år har början på året sett förhållandevis ljus ut, så borde väl ha räknat med att ett par tunga smällar skulle dyka upp och göra allt dem kan för att få en att se mörkret och börja ifrågasätta igen. Dock så går det mesta att tackla, och förhoppningen att allt löser sig får leva vidare…

En relativt nyfunnen bekantskap beskrev hans mindset för ett tag sedan, var rätt talande för en entreprenör tyckte jag. Han började med att ställa en fråga, eftersom han visste att jag var rätt bekant med Göteborg, ”du känner till tunneln som går mellan Nordstan och Centralstationen” frågade han, jo, absolut, sa jag. Han fortsatte ”där brukar det ju lukta rätt illa och det sitter diverse tiggare och andra uteliggare där, en del med bara en mössa som insamlingsplats och en del spelar gitarr eller annat skränande instrument rätt taffligt” Mmm, svarade jag och funderade på vart han ville komma. ”Det är troligare att du ser mig där och jag fortfarande tror att jag kommer vända skeppet än att jag går och tar anställning och mår dåligt för att jag jobbar kl 08-17 på ett kontorsjobb” fortsatte han. hahaha, lite väl drastiskt kanske, men klockrent beskrivet. Den tiden jag satt som anställd efter Visibia-konkursen var iof en rehab som jag behövde, men totalt bortkastad tid, även om det var ett relativt fritt jobb och saker jag kunde och även fortsatt göra så kändes det inte som att det gav någonting. Men som att sitta fast, hopplöst intetsägande liv. Lever du inte din egen dröm lever du någon annans. Givetvis är det skillnad på jobb och jobb, och chef och chef, och organisation och organisation osv.

Dem som trivs med en sådan roll dock, har noll förståelse för hur en entreprenörs liv kan se ut och att det ibland dyker upp måsten som man bara får bita ihop och ta sig igenom. Det är liksom ingen annan som kommer göra det åt dig. Självklart ska det inte alltid vara så och är det så för ofta gör man saker fel. Och vice versa, har man mindsetet att man inte riktigt förstår folk som bara ”sitter av” arbetstiden för att få lön så blir det lätt kollisioner i tanke och prioriteringsfrågor.

Hastigt och oplanerat blev det i slutet av förra veckan att flytta Ålandskontoret, det gick från total kaos ett par timmar när det blev klart att vi skulle flytta till att fem dagar senare se riktigt ljust ut med en ny mycket bättre och mer anpassad lokal, till och med mer centralt, fina skyltfönster och andra fördelar. Dock är det en lång sträcka kvar för att ställa i ordning allt för att få det så optimalt som möjligt. Och att kroppen och skallen har fått sina smällar senaste åren märks det då det tar mycket längre tid att återhämta sig efter långa och intensiva dagar. Det positiva nu jämtemot förr är att det inte är lika mycket akuta bränder som ska släckas samtidigt så det inte behöver bli upp mot 18 timmars jobb samma dag, utan klarade mig dem flesta dagarna under 12 timmar, fast med allt släpande så blir det tungt ändå såklart. Och nu följs det upp med lite lugnare och kortare dagar… Nu till helgen blir det att fortsätta, bara försöka hitta energin nu på resan dit och ladda om för att montera hyllor, flytta väggar och måla mm

Lika hastigt och oplanerat blev det att ta ytterligare en tredjedels ägande i Academy Of Excellence, samma där, inte alls vad som var det bästa men när det får landa kan det bli riktigt bra ändå, gör om och gör rätt, planerat och med framförhållning istället för snabbt och naivt. Superspännande att se vad det blir av det hela.

Lika hastigt och oplanerat blev det när nya bokföringsbyrån som är superbra missat informera om vissa saker så det blir att återigen försöka hitta paniklösningar. Då är det lätt att bli snorförbannad och uppgiven, och hade troligen blivit det för bara ett halvår sedan, men i takt med att skallen kommer tillbaka mer och mer i matchen så kan man handskas med tunga problem lättare. Semi-apatisk ibland, absolut, tyvärr en biverkning av utbrändhet, inget jag vill, dock så som det är ibland.

Tur att det finns grymt bra musik och bra högtalare i bilen, då kan man boosta lite mellan varven. Och tur att det finns BEMER, så kroppen får vila genom sömn och optimal återhämtning samt att skallen får syre och funkar snäppet bättre. Förstår inte hur jag klarade mig utan den för två år sedan, eller – det gjorde jag ju inte heller

2019 kommer bli ett superbra år, så är det bara, och dalar kommer alltid, desto djupare dalar desto högre berg, så bara se fram emot nästa topp och utsikten därifrån 🙂