Ibland vet man inte hur allt kan ske i samma veva. Strax efter förra inlägget så nåddes jag av samtalet att farsan blivit flugen till Åbo med helikopter efter en olycka. Känslan i kroppen när allt bara vänder sig in och ut vartefter man får berättat vad som hänt och händer. När man redan är nere på botten mentalt, så kommer nästa smäll. Som att köra bil i mörkret med endast varsel-ljus, ser rätt så mörkt ut, gäller att fokusera på det lilla ljus som finns.

En lugn båttur i det fina vädret hade slutat i att han ramlade överbord efter att hjärtat sviktat och han svimmat av, oturligt nog fastnade han sedan i propellern och framför allt höger underarm fick djupa hugg, hela vägen in mot benet men även vänster arm fick skador. Med en väldigt sval temperatur i vattnet och en inte så vältränad kropp och själ blev det en svår kamp mot klockan. Som tur var fanns det några räddande änglar i närheten som lyckades höra ropen på hjälp och kom på plats tillräckligt fort för att hinna få upp honom och stoppa blödningen innan partnern som var med i båten tappade orken av att hålla upp den tunga kroppen som satt fast i snurran.

Väl på sjukhuset gick det sedan sakta men säkert åt rätt håll och en pacemaker opererades in och när orken var tillräcklig flögs han till Sverige för att få dem sista operationerna utförda där. Armen hade också klarat sig, även känsel och rörlighet ner i alla fingrar fanns kvar och nu är han hemma och fortsätter återhämtningen där. Uppföljningen på hjärtat väntar på remiss och förhoppningen är att den kommer så fort som möjligt.

Sen när man tänkte att, nu kan det faktiskt inte bli värre, så kom nästa smäll veckan efter, ännu tyngre. Det positiva är att nu kan det på riktigt inte bli mycket värre mentalt, så nu är det bara hitta ut ur bubblan och hitta energin igen. Och fördelen är att jobbet lugnat ner sig, från att ha snittat runt 75h i veckan, konstant fyllt av stress och press, är det nu runt ca 45h, utan stress, långt ifrån samma press. Och successivt blir det mindre och mindre timmar. Att komma hem tidigt, ätit på vägen för att jag hungern tryckte på och jag inte kände för att ställa mig och laga mat själv när jag kom fram, och ha massa timmar innan det är dags att somna gjorde att det blev en väldigt tom kväll. Skönt att inte behöva jobba ikapp, skönt att inte behöva logga in på banken för att se vad som betalats och inte betalats, skönt att inte behöva beställa saker man inte hunnit på dagen, skönt att egentligen kunna göra vad som helst. Men jobbigt att erkänna att man inte har en aning om hur man ska bete sig utan jobbet trängande inpå. Jobbigt att erkänna att man varit arbetsnarkoman och att det kliar i fingrarna när hjärnan borde vila. Jobbigt att ta sig i kragen och inte göra någonting. Jobbigt att känna sig stressad för att man ska koppla av. Jobbigt att maniskt spela patiens bara för att inte logga in på mailen. Jobbigt att ”bygga om hjärnan”.

Men skönt.

Skönt att veta att det värsta nu måste vara förbi, skönt att veta att jag faktiskt somnat utan sömnprogrammet två nätter sista veckan, skönt att inte drömma mardrömmar, skönt att inte vakna kallsvettig. Skönt att ha tagit sig ur jobbstressen, skönt att veta att det börjar ett nytt liv, skönt att det går åt rätt håll.

Skönt att successivt bygga nya mål, i lugn och ro, mer eftertänksamt, mer klokt, mer rätt, annat fokus. Skönt att få tillbaka lite inspiration igen. Skönt att få positiva signaler och erbjudanden från diverse håll gällande allt från andra jobb och andra projekt till förslag på hur man ska ta sig ifrån utbrändheten som knackade på dörren. Skönt att kunna tackla livet på ett annat sätt. Skönt att se lite klarare.

Nu blir det att chilla framför öppna spisen med en kopp te och lyssna på det häftiga vädret utanför, tv´n får fortsätta vara avstängd, likaså snart datorn och telefon. Skönt.

Nästa vecka är energin tillbaka, då har jag laddat om på riktigt. Sen fortsätter det uppåt.

Skönt.